Kråkfjär’n News 12 – Matbilagan

Festmat – The Kråkfjär’n way

Idag ska vi prata om ett gammalt trevligt koncept inför vårens och sommarens fester. Jag tänker i första hand på olika veteranfester, till exempel pensioneringar och 64-årsfiranden.

Börja med att skaffa tre lådor, varför inte Svenska Sockerbolagets trälådor. Retro är bara förnamnet, finns på Blocket ibland. Räkna med 2-300 kronor för ett fint exemplar. Papplådor går så klart också bra, men ta någon neutral variant, inte banankartong eller dylikt.

Fyll den fösta lådan med falukorv. Gärna ekologisk naturligtvis. Se till att grisarna levt ett glatt liv, helst att de haft möjlighet att lyssna på George Formby i högtalarna och/eller fått lyssna på uppläsningar av Lasse O’Månssons böcker, i första hand ”Våra dumma vänner i naturen” från 1960.

Den andra lådan fylls med brännvin. Ta vad som helst. Allt smakar ju lika illa på ett ungefär. Varför inte pröva på någon provinsiell sort från Hedesunda, Årsunda eller Österfärnebo? Det brukar ju heta att alkoholfritt även går bra, men jag vill inte rekommendera detta. Tänk på att varannan som dör i singelolyckor i trafiken INTE druckit alkohol!

Till sist lastas den tredje lådan med hårdbröd. Det är nu det börjar bli viktigt. Hårdbröd är inte att leka med. Det finns en lång tradition att luta sig mot och hade det varit för några år sedan hade Vikabröd varit ett naturligt förstaval. Detta bröd började bakas i liten skala i Vika söder om Falun på 1920-talet, men flyttade 1975 till Stora Skedvi (utalas ”Skäve” utan ”Stora”) i Säters kommun. Brödet bakades på hantverksmässiga grunder i tio vedeldade ugnar. Vika bröd var under många år hårdbrödets Rolls Royce. Det var brödet som köptes till storhelgerna och som serverades på till exempel Den Gyldene Freden i Stockholm. Företaget såldes emellertid 2012 till Leksandsbröd. (Leksandsbröd är nummer två i storleksordning bland hårdbrödtillverkarna, nummer ett är Wasabröd i Filipstad som numera ägas av italienska Barilla.) Nåväl, Leksandsbröd flyttade tillverkningen till sin stora industrianläggning och fortsätter sälja det under namnet Vikabröd, trots att det inte är frågan om samma bröd. I Stora Skedvi rev Leksandsbröd ut och skrotade ugnarna och all annan utrustning i samband med flytten, trots att det fanns intresse att fortsätta den hantverksmässiga bakningen i annan regi på samma plats som tidigare. Men två eldsjälar såg till att bageriet kunde återuppstå. Genom att samla in pengar genom crowd funding, kunde fyra nya ugnar byggas (för övrigt av en murarfirma från Gävle) och en gammal kavlingsmaskin köptes i Boden. I december 2014 kunde invigningen ske och en känd dragspelare och bidragslämnare fick äran att baka den första brödkakan. Kolla klippet nedan – dragspelaren kommer in i handlingen efter cirka 30 minuter!

http://www.dt.se/dalarna/hedemora/live-hemlig-gast-inviger-skedvibrod

Brödet säljs nu under namnet Skedvi Bröd. Närmaste försäljningsställe i Gävletrakten är Diléns Saluhall i Valbo. Billigare handlar du vid Visthusboden som ligger i anslutning till bageriet. Det är naturligtvis det här brödet som ska finnas i festlådan, MEN om kostnaden tycks för hög finns ett bra alternativ i Dala Järna Knäcke från Pyramidbageriet i Hulån.

Nu är det bara att starta festen. Nej, förresten, jag höll på att glömma en viktig detalj. The Kråkfjär’n way kräver SPAPS-hjälm, helst av den öppna varianten.

Bonne appetite – litt’ sug’l, mytsche sprit!

Kråkfjär’n News 11 – Joe Hill, Casey Jones och järnvägen

En av de mest kända sångerna från Joe Hills penna, handlar om lokföraren Casey Jones, strejkbrytaren, som blir offer för dåligt banunderhåll (i originalversionen), blir strejkbrytare hos Sankte Per och slutar som svavelskyfflare hos Satan.

Joe Hill gjorde som så många gånger förr, använde en känd slagdänga för att få fram sitt budskap. I detta fall var det en sång som, i sin första version, skrevs av Wallace Saunders, en afrikan-amerikansk vän till Casey Jones, vars öde beskrevs i sången. Den historien går ungefär så här:

Det var i slutet av april 1900. John Luther ”Casey” Jones var lokförare hos Illinois Central Railroad, som trafikerade sträckan Chicago – New Orleans. Casey och en eldare vid namn Sim Webb, fick hoppa in för en lokförare som hade sjukskrivit sig. När Casey och Sim gick på i Memphis 00:50 den 30 april var ”Cannonball Express” eller ”New Orleans Special”, som tåget också kallades, 95 minuter försenat. Casey och Sim pressade upp farten och när tåget närmade sig Vaughan i Mississippi tre timmar senare, var de endast 5 minuter efter tidtabellen. Vid Vaughan skulle Casey, enligt meddelande han fått, passera ett tåg på ett sidospår. Efter en vänsterkurva skrek Sim, som stod på lokets vänstra sida, att det var vagnar på spåret. Casey skrek att Sim skulle hoppa, vilket han gjorde, och Casey slog till bromsen med ena handen och drog i ångvisslan med den andra. Han fick ner farten från ca 120 km i timmen, till ca 60 km i timmen, men då smällde loket in i den första godsvagnen av fyra som stod på spåret. Av någon anledning var det två tågset som stod på sidospåret och det ena hade inte fått plats utan stod med fyra vagnar på huvudspåret. Caseys inbromsning gjorde att alla hans passagerare klarade sig någorlunda oskadda. Den ende som omkom var Casey själv. Enligt legenden hade han krampaktigt hållit händerna i bromshandtaget och ångvisslan in i det sista.

Wallace Saunders skrev sedan en sång som blev mycket populär och Casey en hjälte, först bland järnvägsarbetarna och sedan i allt vidare kretsar. Det skrevs flera nya versioner, bland annat gjorde vaudevilleparet Seibert och Newton en komediversion, där Caseys änka säger till sina barn att inte sörja Casey för de har en annan pappa på Salt Lake City-linjen. Caseys änka hävdade sedan livet ut att det var lögnaktigt beskrivet.

Joe Hill skrev sin version av Casey Jones 1911, i samband med en strejk där samtliga underhållsarbetare hos Southern Pacific-bolaget i San Pedro, Kalifornien, hade lagt ner arbetet. Bolagets lokförare, eldare och bromsare vägrade gå med i strejken och fortsatte köra tågen som blev i allt sämre skick, bland annat exploderade flera ångpannor på grund av eftersatt underhåll. Verklighetens Casey Jones var alltså oskyldig, men hans kollegor vid SP-bolaget riskerade många människors liv genom att inte vara solidariska med de strejkande.

Påfallande många av Joe Hills texter är lika aktuella idag som då de skrevs för mer än hundra år sedan. Strejkbryteri är fortfarande ett problem var än en arbetsstyrka väljer att ta till strejkvapnet, ett av de svåraste vapnen att hantera, och solidariteten, ett av de grundläggande elementen i arbetarrörelsen och i samhället i stort, har fortfarande svårt att hävda sig mot egoismen. Ibland känns det som om ordet solidaritet är på väg att bli utrotningshotat, i samma klass som till exempel telefonkiosk, oljepanna och sockertång. Påhejat av alla högerkrafter, från Centern till SD.

Casey Jones tåg i Joe Hills tappning spårar ur på grund av dåligt underhåll och det är väl en ironi i sig, att den svenska tågtrafiken av idag ofta står stilla just på grund av det dåliga underhållet.

Joe hade också en annan koppling till järnvägen, i och med att hans far, som var konduktör, avled i sviterna efter en olycka på stationen i Korsnäs, Dalarna.

I USA är den första versionen av Casey Jones mycket spridd. Den har spelats in av många, från Bill Murray på vaxrulle 1912 över Spike Jones till Grateful Dead och Johnny Cash. Den versionen var även populär inom den brittiska skifflemusiken i slutet av 50-talet. I Sverige däremot är säkert Joe Hills text mera känd efter inspelningar med bland annat Finn Zetterholm, Lucas Stark och, inte att förglömma, Gävles Mora Träsk.

Kråkfjär’n News 10 – Kråkfjär’n?

Jag har fått några förfrågningar om vad Kråkfjär’n är för något och ska nu försöka bringa lite klarhet i detta spörsmål.

Kråkfjär’n, ska egentligen vara Kråkfjärden, men jag använder mig av den dialektala formen, är det gamla namnet på området efter Valbovägen mellan Nybo och Öby.

Men låt oss backa tillbaka i tiden cirka 150 år. Vi kommer resande från Gävle med häst och vagn, eller troligare, gående. Efter ca åtta km passerar vi Istorp, där Isaac Westergren just öppnat en handelsbod och bageri (idag Nybo Handelsgård). Vägen kallas rätt och slätt landsvägen och den är lerig men ganska bred. Efter några hundra meter delar sig landsvägen, strax före där Ordenshuset ligger idag. Till höger uppför backen (Skommarsbacken idag) går vägen till Falun. Rakt fram går vägen till Hedesunda, via Mackmyra, Tavlan och Stackbo.

I anslutning till vägkorsningen ligger ett antal små gårdar, men sedan går vi in i en tät skog som ser kuslig och mörk ut. Efter ytterligare några hundra meter ser vi en öppning i skogen på vänster sida. Där ligger gården Kråkfjär’ns och på gården bor de beryktade Kråkfjärnsbröderna. De är kända bråkstakar och ligger och lurpassar på farande längs landsvägen och de hamnar ofta i slagsmål med forbönderna. Speciellt Hedesundabönderna och deras drängar ogillas av bröderna.

Men idag vi har tur, bröderna syns inte till (och inte är vi från Hedesunda heller), och vi kan fortsätta vår vandring. Skogen tätnar igen runt om oss, och vi fortsätter tills vi kommer till nästa gård, som är Öby gästgivargård. Gården hade tidigare varit herrgårdsbyggnad vid Valbo Masugn i Sofiedal. Huset finns kvar än idag, det ligger mitt emot Mikaelsgården. Nu orkar vi inte gå längre utan slår oss ner på gästgivargården och funderar varifrån namnet Kråkfjär’n kan komma.

Man kan undra varför platsen, som på 1800-talet i stort sätt bara består av skog, kallas Kråkfjärden. Kråkor fanns det säkert gott om, men var är fjärden? Det finns en teori som säger, att den boplats från yngre stenålderns mellersta period, ca 3300-2300 f. kr., bara ett långt spjutkast från Kråkfjärnsgårdens plats, låg vid en vik eller fjärd av havet. De fynd av gropkeramik som gjorts på platsen, pekar på att människorna livnärde sig på sälfångst och fiske, men även boskapsskötsel. Havsstranden utgjordes vid den tiden av en sönderskuren skärgård som tycks ha varit attraktiv för bosättning.

Nu må det vara hur som helst med ursprunget, men jag måste protestera mot att namnet Kråkfjärden grävdes ner, till förmån för det mer anonyma Markheden, som numera är namnet på platsen. Kan det ha varit ett försök att få oss att glömma Kråkfjärnsbröderna och deras slagsmål? Ett försök att göra platsen mer respektabel?

Jag gör i alla fall mitt för att hålla liv i ett stycke Valbohistoria.

Källor: Valbo – Översiktlig områdesanalys (Stadsarkitektkontoret 1987), Fornt och sentida från Valbo av P.N. Persson (Gävle 1951) samt egna hågkomster av muntliga berättelser.

Bilden nedan är från 1948 och visar Kråkfjärnsgården i bildens centrala del till vänster, med kommunalhuset mitt emot, på andra sidan Valbovägen. Stenåldersboplatsen låg i anslutning till frörenseriet, en hög träbyggnad snett upp till vänster om kommunalhuset.

Kråkfjärn’ News 9 – En musikhistoria

Slöjdsalen på Häcklinge skola

Antingen var det höstterminen 1960 eller vårterminen 1961. Jag gick i femte klass på Ludvigsbergsskolan, den gamla, som då sjöng på sista versen.  Ludvigsbergsskolan hade ingen slöjdsal, så vi var hänvisade till antingen Mackmyra eller Häcklinge skola för denna aktivitet. I femman hade vi slöjden på Häcklinge. Vi hade även syslöjd där.

Träslöjdsläraren var den legendariske Henry Gelotte, bland eleverna kallad ”Rugar”. Gelotte var själv en skicklig möbelsnickare, och en hård lärare som inte släppte förbi någon dåligt hyvlad bräda och som försökte pränta in att det alltid gick att använda sandpappret ytterligare en gång.

Det som var speciellt i femte klass var, att vi hade slöjd tillsammans med Häcklinges sexor, träslöjd med pojkarna och syslöjd med flickorna. Det är möjligt att vi var uppdelade i två grupper på vartdera hållet, har svårt att komma ihåg detta.

I vilket fall som helst hade vi träslöjd på lördagarna, de sista timmarna, och om det var helgkänsla eller allmän hygglighet hos ”Rugar” låter jag vara osagt, men vi fick lyssna på musik via skivspelare under slöjdarbetet. Här infinner sig en ny osäkerhet, om detta musiklyssnade endast förekom vid ett tillfälle, kanske sista lektionen eller om det var något annat högtidligt tillfälle. Jag kommer nämligen bara ihåg att en enda skiva spelades. Det var ”Rajje” Wahlman, redan vid unga år uppdaterad på det senaste inom rockmusiken, som hade med sig skivan. En gul singelskiva med grön etikett. Bara det att skivan var gul var en stor sensation. Det som egentligen var a-sidan spelades väl pliktskyldigast, men det var b-sidan som nöttes om och om igen. Förutom ”Rajje” kommer jag ihåg en kille från Häcklinge som kallades ”Bellman”. Han tog position framför skivspelaren och bestämde att den här låten hade vi inte hört för sista gången. Gång på gång lades två elgitarrer, en elbas och trummor, ut över slöjddammet i källaren på Häcklinge skola och det var så bra, så stort.

Skivan var med en engelsk grupp som heter The Shadows och det var deras första stora hit som instrumentalgrupp. A-sidan heter Apache och b-sidan Quartermaster’s stores.

Vad som gjorde att just den låten fick oss att bli lyckliga har jag ingen förklaring till. Apache innebar ju det stora genombrottet för The Shadows, det blev en stor hit över hela världen, men Quartermater’s stores blev vår sång, trots att det var en gammal engelsk scoutsång och också populär bland de engelska soldaterna under andra världskriget, egentligen en ganska menlös låt, som ett mellanting mellan folkvisa och barnsång, men om detta visste vi inget där i slöjdsalen och brydde oss heller inte. Vi hade väl knappt sett en elgitarr i verkligheten, men det häftiga ljudet som åstadkoms med dessa instrument, inklusive ett kort bassolo och dito trumsolo, knockade mig helt och jag tror alla kände att det var något speciellt, även ”Rugar” skulle jag tro.

Så, skruva fast brädan med kärnsidan uppåt, tag en rubank, låt den löpa över brädan och öppna öronen.

Kråkfjärn’ News 8 – Vårstädningen

Med en hänvisning till Edvard Persson, den utmärkte sångaren vars röst bär längre än till den skånska myllan, vill jag säga följande: ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv (nästan) och sett människor komma och gå”. Dessutom har jag de senaste 20 åren haft en busshållplats alldeles utanför gräsmattan, vilket gett många exempel på mänsklig kommunikation. Trots att busshållplatsen är utrustad med en rejäl, lockförsedd skräpkorg, har jag varje vår haft förmånen, att göra storstädning bland skräp, som inte fann vägen till skräpkorgen utan hamnade på min gräsmatta.

Bland årets identifierbara skörd hittade jag:

Tomma men relativt hela godisförpackningar, varav tre stycken Snickers samt en av vardera Eldorado Mjölkchoklad, Kexchoklad, Kit Kat, Twix, Skittles och en Corny Big Chocolate. Vidare en förpackning Eldorado Chokladkex, som vid en hastig blick såg full ut, men icke. Bredvid denna en tom förpackning Delicatoboll samt pappersomslaget till en Cheeseburgare från McDonalds. Dryckesförpackningar fanns också i form av en Coca Cola, en Café Cola, en Carlsberg Sort Guld 33 cl 5,8 % samt en sexpack Smirnoff Vodka drink 25 cl 4 %. Cigarettpaketen representerades av en ask av vardera Winston, L & M, Level och Tamar (inga John Silver, Bill och Prince längre?).

Över sedan till mera obestämbart skräp, så som fyra tomma plastpåsar av den genomskinliga variant som används till frukt och grönt (hälsokostare några?), en liten plastpåse i rosa med svarta dödskallar på samt en slags juldekoration i grön plast.

Spännande var det att hitta ett kvitto från Willys Hemma där köpet bestod av: Växtnäring för 18,90, Ströbröd för 14,20 samt en Kelda Mellangrädde för 10,60.

Dessutom en inköpslista på ett rutat papper i storlek A6, skrivet med blyertspenna:

Mjölk

Korv

Korvbröd

Kvällsmat

Snask

Läsk

Godis

… och fyra rutor längre ner…

Öl

Sist men inte minst, ett minne från våra vänner hundägarna: en svart ihopknuten plastpåse med ett innehåll icke lämpat som smörgåspålägg. Får en enkel man ställa en enkel fråga: hur tänkte hundägaren i detta fall? Hunden skiter vid en busshållplats, ägaren plockar upp skiten i en påse och sedan hamnar påsen på min gräsmatta…?

Kråkfjärn’ News 7 – Kultur

Vi har de senaste dagarna firat Den Sista Måltiden, Döden och Uppståndelsen – borde det inte vara dags för lite dragspel?

Vi börjar med att inhämta dragspelsstämning i boklig form genom att läsa Carl Jularbo – Med dragspelet i högsätet (Kooperativa Förbundet 1946).

Svår bok att få tag på tyvärr, finns bara i ett exemplar på HelGe-biblioteken, i det eminenta Bergsjöbiblioteket, magasinerat. Men det går bra att reservera, så gör det. Man behöver inte vara intresserad av dragspel för att ha glädje av boken, det duger med ett vagt intresse för musik, historia och historieberättande.

Författaren (nåja, lite författarhjälp har han säkert haft, även om det inte framgår någonstans) är Sveriges mest berömde dragspelare (tänk dragspel och Jularbo uppstår på näthinnan) och det är en fascinerande historia vi får serverad. Berättad av en äkta speleman med humor. Sanningshalten i några av historierna måste ifrågasättas, men det är underordnat.

Carl Jularbo föddes som Karl Oskar Karlsson 1893 i Folkärna socken, strax öster om Avesta. Hans föräldrar, Alfred och Selma, flyttade tre veckor efter Karls födelse till grannsocken Grytnäs, till ett litet torp med kök och kammare, där Karl växte upp med åtta syskon. Vad jag förstår bodde han aldrig i Jularbo, men det var så han blev kallad och senare antog som efternamn.

Fem år gammal lärde han sig spela på faderns enradiga durspel, och snart tog han över faderns roll som musikant på privata danser i trakten. Det blev därför ett hårt slag för lille Karl, när fadern rätt som var, bytte bort dragspelet mot en väggklocka. Än värre var, att spelet var tillverkat av Carl Johan Malmling från Hedemora, av mycket speciell kvalitet och idag en sällsynt raritet. Nåväl, fadern köpte ett nytt spel åt sonen och karriären kunde åter ta fart.

Vi får följa Karl på väg mot stjärnstatus; som barnstjärna i Anderssons Soarésällskap, som biografmusiker, som gammeldansmusiker i de vitt skilda miljöer, från skogshuggarbaracker och skyttepaviljonger mitt ute i skogen till Berns salonger och Operakällaren. Han spelar för smugglare och strejkande rallare. Han går, cyklar, åker buss, tåg, bil, båt och i släde efter motorcykel i 30 graders kyla. Han vinner 158 dragspelstävlingar, alla han ställer upp i mellan 1909 och 1916. Han gör 1577 låtar på skiva (i boken säger han i och för sig 3000 inspelningar redan 1946). Det blir även ett kapitel om folkparkernas tillblivelse och utveckling.

När boken ges ut har Calle 20 år kvar att leva. Som den sanne speleman han är fortsätter han att vara aktiv in i det sista. Han gör nya skivinspelningar, är med i filmer och i tv. Sista åren kör han en Cadillac 59:a med värsta fenorna. Han går bort 1966.

Soundtracket till boken får bli På fest hos Jularbo” (Arkivet för ljud och bild 1993). Det är en samling med inspelningar, från de första han gjorde, i Berlin 1913 (Läppsnuvan) och fram till 1960 (Midnattssol över Pajala). Från 1927 finns två unika inspelningar, bland annat den som gett namn åt cd:n, med Kalle Nämndeman på prat och gnol.

Enligt boken bytte Jularbo ut det enradiga spelet redan 1901, mot ett tvåradigt magdeburgerspel och 1908 köpte han ett treradigt. Låtarna kunde därmed bli mer och mer komplexa, med utökade harmonier.

I dragspelets barndom var många kritiska till det begränsade tonomfånget som till exempel de enradiga spelen hade, men i takt med att spelen utvecklades kunde den kritiken avvisas. Jularbo gick så småningom över till de kromatiska femradiga knappspelen, men behöll hela tiden sina äldre durspel, vilka också hörs på skivan, även om det är de kromatiska som dominerar. Cd:n finns att låna på det eminenta musikbiblioteket i Gävle.

För övrigt är bok två av Willy Vlautin – Norrut läst och av mig ansedd vara ännu bättre än Motellivet. Bifogad finns också en cd, ett soundtrack. Instrumentalt och gitarrbaserat. Sympatiskt!

Kråkfjärn’ News 6

Idag bland annat vedhuggning. Solen sken och formen kändes godkänd, men något var fel. Yxhuggen var kraftlösa och träden ville inte dela sig som jag ville. Svetten rann till ingen nytta. Då kom jag på det; jag hade ju inte rutig flanellskjorta på mig. Jag hade glömt att kläderna gör mannen. Snart gjort, bytt var bytt och armarna började gå som av sig själva. Snart kunde jag släppa tanken på vedträn och låta tankarna fara iväg till annorstädes.

Jag kom att tänka på Markus Torgeby. Vem fan är Markus Torgeby, säger ni. Svär inte så förbannat, säger jag. Jo, Markus Torgeby är killen som bodde ensam i en kåta ute i skogen. När han inte satt i kåtan och käkade gröt, så tränade han långdistanslöpning. En eremit med andra ord. Nu åker han runt och föreläser om detta och ska visst ge ut en bok också.

Då kommer jag att tänka på att vi hade ju en gubbe i Valbo, som kallades Fiol-Elis, och han bodde ensam i en koja på Lundskogen. Senare kom det fram att han var gift i Högbo, när han inte var eremit på Lundskogen, men i alla fall, det hade varit kul om Fiol-Elis hade skrivit en bok om sitt liv och kanske varit runt och föreläst lite här och där. Nu var ju inte Elis långdistanslöpare, han höll sig med en gammal cykel, men han spelade fiol och det går inte av för hackor det heller. Elis skulle ha behövt en coach, agent eller liknande, men det var ju inte uppfunnit på hans tid.

Idag emellertid, finns det både coacher, agenter och arbetsförmedlare, som skulle kunna ta tag i den här nischen: hitta på nåt knasigt eller åtminstone nåt lite udda, praktisera detta under några år, åk sen runt föreläs och skriv även en bok om det. Det måste väl ändå vara bättre än Fas 3 eller…? Förslag på udda saker: Rid på en kamel genom Europa; bo på en soptipp i en Ikea-garderob; lär vargar att dansa tango; starta en skateboardskola för grisar; bli fabriksarbetare. Jag medger, det sistnämnda kanske inte är så realistiskt, men va’ fan…

Kråkfjärn’ News 5

Rapport från en cykelsadel

Det är en stilla lördagsafton
jag tar cykeln till apoteket
solen går ner över Mackmyra
jag tar en omväg hemåt

På Bruket rastas hästar i sakta mak
ingen doft av whisky
inga hammarslag från smeden
grillen tänds på Sågvreten

Utanför Urmakars leker två flickor
vi hejar försiktigt på varandra
och nere på Bäckåkern
håller svanar vårmöte

I Östanbäck syns ingen Torgeir
bortom Norra Valbo station
som inte längre finns till
blir jag utskälld av en hund

På Långtä stiger en pizzabärare ur
en bil och vinkar till någon
plötsligt hoppar ett rådjur ut
framför mig vid Åbyfors

Våra ögon möts en kort stund
och båda verkar undra
vad ska hända nu
men vi skiljs åt som vänner

En svart katt korsar banvallen
vid Svedens gamla slakthus
jag spottar tre gånger
medan gäss flyger mot norr

Jag rapporterar: allt lugnt i Valbo

Kråkfjärn’ News 4 – Nu med kultur

Kultur betyder, som alla säkert vet, ”rolig resa”, men det kan även betyda ”klocka som dyrkas” efter det tyska ”kult Uhr”. Det kanske är i den betydelsen som strävan efter livets mening finns, klockan som aldrig visar fel, hjärtat som aldrig slutar slå och så vidare…

Det finns även en uppdelning i finkultur och, följaktligen, fulkultur. Ett exempel på finkultur är att åka runt på stan i en totalrenoverad Buick Roadmaster Riviera med rak Fireball-åtta på 152 hästkrafter från 1950, självklart med avbländbar backspegel, servetthållare, Fultonkeps, tonade rutor och Traffic Light Finder. Från den förstklassiga stereon på 2x100W, hörs Elvis Presleys sonora stämma klämma fram ”In the Ghetto”. Exempel på fulkultur är att göra samma rundor i en svartmattad, pensellackad, obesiktigad Volvo Amazon från 1962, som gått 39 000 mil och aldrig fått avgassystemet bytt. Mellan moonande skinkor i alla öppna dörrfönster sipprar det ut en lätt desperat Magnus Uggla som sjunger: ”Jag är kung, kung, kung i baren”.

Sen finns det även ett nytt begrepp: mångkultur. Detta begrepp infördes av Sverigedemokraterna och tar sig uttryck i till exempel: ”slå med järnrör”, ”kalla kvinnor ‘hora'” samt uppträda i folkdräkt vid det högtidliga öppnandet av Sveriges Riksdag.

Själv är jag tämligen ointresserad av kultur. Däremot läser jag böcker…Ja, jag vet, det låter inte riktigt navlat. Gamla karl’n läser böcker. Jag har försökt det mesta: terapi, gruppterapi, elchocker, voodoo, alkohol, droger – inget hjälper. Det började redan när jag som sjuåring läste Shakespeare på originalspråket. Nej, nu skämtar jag till det lite, inte kunde jag engelska som sjuåring inte. Jag fick hålla mig till Carl August Hagbergs översättning från 1879, som i Lille Pers vandring: ”Nu går jag bort sa lille Per, nu går jag bort dit vägen bär. Att söka slottet silvertopp, att få prinsessan Rosenknopp. Jag tror att hon mig bannar, om här jag längre stannar”. Det är nog Shakespeares bästa tycker jag. Men det här med böcker sitter i. Jag hade väl ett uppehåll runt 1964, då jag åkte en massa moped och började lyssna på bluesmusik, men snart var jag tillbaka med dessa böcker igen. Nu har jag gett upp, jag accepterar att boken är som en förlängd arm och kommer Sverigedemokraterna till makten får jag väl ta mitt straff som en karl.

Nu raskt över till veckans bok: Motellivet av Willy Vlautin (Bakhålls förlag 2011). Vlautin är en amerikansk författare, född 1967, känd även som sångare och gitarrist i bandet Richmond Fontaine. Motellivet tror jag är den första romanen som översatts till svenska. Den handlar om två bröder, två samhällets olycksbarn som försöker överleva trots motgångar i kubik. De bor ensamma sedan deras mor dött i cancer och pappan åkt in i fängelse. De bor på olika motell, det ena sunkigare än det andra och hankar sig fram på ströjobb. När de åker och handlar kommer de hem med öl, whisky och godis. Var finns den fackligt-sociala kommittén? Ingenstans naturligtvis. Vlautin skriver ömsint och träffsäkert och bröderna skildras, trots platsen på samhällets skuggsida, som goda människor som kämpar för sin värdighet. Vlautin blev en stor överraskning för mig och jag ska raskt ta mig an de övriga böckerna som finns översatta. Kul också att förlaget Bakhåll, som kämpat på sedan 1980 med att ge ut smal, avantgardistisk litteratur, hittat en författare som absolut borde få en stor publik.

Om man vill läsa mera om motell och dess historia kan man med fördel inhandla det senaste numret av tidskriften Riksettan, som skulle kunna ha som devis denna strof av Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Enligt min mening den bästa tidskriften i den nostalgiska floran. Kolla http://www.riksettan.net!

Jag tar en cd också, nu när jag är i gång. Alltså veckans cd: Blues People med Eric Bibb (Dixifrog 2014). Bibbs senaste cd, vilket är ett vågspel av säga, då Bibb är väldigt produktiv. Alltnog, Bibb har inspirerats av författaren LeRoi Jones och hans bok ”Blues People”, han skrev: ”The path the slave took to ‘citizenship’ is what I want to look at” och med detta också medborgarrättsrörelsen, som fortfarande, än idag, är en nödvändig rörelse. Flera av de nyskrivna sångerna har detta tema och ger en tydlig markering att kampen pågår fortfarande. Musikaliskt håller cd:n vanlig Eric Bibb-klass, det vill säga hög kvalitet. Hans röst är fortfarande lika varm och samtidigt kraftfull, och bra driv i den akustiska gitarren. Blandning av blues, spirituals, folkmusik, med mera, ger omväxling. Många inbjudna gäster ger olika resultat. The Bilnd Boys Of Alabama lyfter de två sånger de medverkar i, bland annat får Bibbs örhänge ”Needed Time” nytt liv, medan Taj Mahal och Popa Chubby tillför litet eller intet. Men Bibb kan man lita på, en pålitlig röst i en mörk värld, det ger hopp och stunds bra musik.

Nu är det snart dags för Skavlan i tv. Vem ska ge Jimmie mothugg? Mark Knopfler? Spänningen är olidlig!

Kråkfjärn’ News 3

Sitter i den imaginära timmerkojan, gnolande på Helgdagskväll i … Idag har det nämligen varit avverkning i Kråkfjärn’, i min hobbyskog hemma på tomten. En tall, två skräplönnar och ett dött körbärsträd. Inte mycket till avverkning, men jag sliter ju också med att få vedträn av den sju meter nedre delen av julgranen som stod på Stortorget i Gävle under julhelgen. Det är så mycket kvist, så svordomarna räcker inte till. Ska nog i alla fall få ihop till kaminbrasorna även nästa vinter, behöver inte så mycket.

Evangelium enligt Mytting (Lars Mytting, som skrev den kultförklarade boken ”Ved”. Boken finns på årets bokrea för en billig penning.) säger att veden ska vara sågad och huggen till Påsk. Allt för att få veden torr till vintern. Det är emellertid ingen fara om man inte hinner med detta, det går nämligen att lura träden. OBS! Gäller framför allt lövträd, barrträd är inte lika lättlurade! Träden sågas ner och får sen ligga orörda. Träden fattar inte att det är kört, utan fortsätter att producera löv som om inget har hänt. Denna process suger ut vätskan ut stammen och den torkar. Sen behövs ändå vanlig torkning efter sågning och klyvning innan veden är eldningstorr.

Synd bara att sågningen tar på ryggen, den klena. Även huggningen känns där bak, men den är ändå avkopplande med plats för filosoferande och kontemplation. Bra yxa underlättar, kan rekommendera Gränsfors lilla klyvyxa. Den stora är i och för sig mer effektiv, men den är alltför tung, tycker jag. Tankarna går till de forna skogsarbetarna, både före och efter motorsågen. Vilket slit! Inte undra på att arbetarna ofta var utslitna långt före pensionsåldern. Gustav Hedenvind-Eriksson och Nils Parling t.ex. har skildrat detta i flera, bra böcker. Jag är själv särskilt förtjust i Hedenvinds skogsarbetarsvit som han skrev i början av 1950-talet, där han skildrar utvecklingen i skogen under senare delen av 1800-talet. Synd att Hedenvind betraktas som så svårtillgänglig.

Men glöm inte Monty Pythons  Lumberjack-sketch, ropar då alla lustigkurrar. Nej visst, den tar vi med som ett oförglömligt inslag i den romantiserande skogsarbetarkulturen. Mycket rolig, och bar tre knapptryckningar bort. Heja nätet!